Göteborg — den staden sitter i mig, vare sig jag vill eller inte. Fast det vill jag.
Jag är finländare. Det är klart. Född och uppvuxen i Finland, bor i Finland, och har gjort det större delen av mitt liv. Men identitet, den är sällan så enkel som ett pass.
Pappa jobbade och vi flyttade dit jobbet fanns. Så jag har bott på en del ställen genom åren. Men det är två orter som har satt sig djupast — och som fortfarande sitter kvar, decennier senare.
Den första är Kolari. Längst uppe i Lappland, vid svenska gränsen. Jag levde där som barn och var tonåring när vi lämnade. Det var där jag började skolan. Det var där jag för första gången kom nära det svenska språket. Inte på skolgården — utan på andra sidan älven. Och hemma vid TV.
Vi bodde vid Torneälven, och det var bokstavligen bara att ro över till Sverige. Och det gjorde vi. Allt var billigare på svenska sidan, så handlingen sköttes dit. Men för mig som barn var älven ingen statsgräns — den var bara vatten mellan två stränder av samma värld. Det var min insyn, som barn. På båda sidor talade folk “meänkieli”, det språk som lever just där, varken rent finskt eller rent svenskt utan något eget. Och på kvällarna — vi hade ingen finsk TV där uppe vid den tiden, enda sändningarna vi kunde ta in var svenska. Så svenska var det, varje kväll i vardagsrummet. Språket kom in i hemmet av sig självt, länge innan jag förstod att det skulle sätta sig för livet.
Och som alla vid älven visste — gränsen var inte bara för handeln. ”Poikkinainti” var en välkänd tradition. Man gifte sig över älven.
Den andra är Göteborg. Jag kom efter studentprovet å lumpen i Finland, med vitsord Laudatur i svenska. I åratal bodde ja där som vuxen. Å Göteborg, det e inte en stad som man bara bor i å sen sticker. Göteborg tar tag i en. Språket, rytmen, humorn — det där lite lagom avvaktande sättet som ändå e så varmt när man väl kommit in. Göteborskan började höras i mitt språk, å den har aldrig riktigt försvunnit.
Ja har fortfarande släkt å nära å kära i Göteborg — det e inte bara minnena som drar mig dit varje år.
Ja lämnade staden för att min pappa var allvarligt sjuk hemma i mellersta Finland. Han var bara 59, krigsveteran, å ja ville vara där för honom — mer än att studera teknik, som ja också älskade, i Chalmers. Valet föll på handelshögskolan i Finland istället. Å det var rätt. Pappa behövde mig just då när ja kom tillbaka — några år därefter förlorade han förmågan att tala. De åren vi fick tillsammans, de hade vi inte fått annars. Datorer var ny teknik då å mitt sidoämne — det blev sedermera mitt livs karriär. Pappa levde ända tills han var 71, men det visste vi inte då. Ja ångrar ingenting.
Än idag, nästan varje år, kommer ja tillbaka till Göteborg. Å när ja anländer låter ja som en finlandssvensk — lite stel, lite formell kanske. Å var å en hör det från sättet ja säger orden. Men ge mig ett par tre dar där, å göteborskan, den bara kommer. Det e inte nåt ja gör, det händer av sig självt. Språket minns även när ja inte tänker på det.
Och sedan hände något jag inte hade bett om. När jag kom tillbaka till Finland från Göteborg skrev min svenska lektor vid handelshögskolan ett rekommendationsbrev åt mig — helt på eget initiativ. Han skrev bland annat att jag talar svenska som en infödd svensk. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag sa ingenting. Men jag sparade brevet.
Så vem är jag? Jo, jag är finländare. Men frågar du mig på svenska är jag göteborgare. Och det känns faktiskt helt rätt.
Göteborg — den staden sitter i mig, vare sig jag vill eller inte. Fast det vill jag.