Ett gospelevenemang på stranden i Petrozavodsk, tvåhundra Motorcykelbiblar på ryska i väskorna, å en musiker som inte svarade i telefon. Ibland går planen om intet, å först efteråt förstår man varför.
Ja hade kommit överens med en känd rysk gospelmusiker om att vi skulle ha ett gospelevenemang en helg i augusti, fredag kväll å lördag, på den vackra sandstranden i Petrozavodsk. Ja hade samlat ihop ett gäng motorcyklister, planerat rutten å bokat boende.
Torsdagen kom. Ja åkte från Esbo å plockade upp folk på överenskomna ställen på vägen mot Niirala. Dom sista anslöt strax före den finska tullen. Av erfarenhet från tiotals resor visste ja att den finska tullen går i ett nafs, men att de tar en och en halv timme å samla stämplar på ryska sidan. Ja hade ett tvåårigt visum, å många andra i gänget hade visum för flera inresor.
Sakta men säkert kom alla in i Ryssland enligt dom vanliga rutinerna. I väskorna hade vi drygt tvåhundra Motorcykelbiblar på ryska, precis som på tidigare resor. Vi smugglade dom inte. Vi tog med dom öppet. En gång hade en tulltjänsteman frågat om Bibeln: “Vad e de här?” Genast rättade en annan honom innan ja hann säga nåt: “E du dum? De e ju en Bibel!” Tjänstemannen som frågat smällde igen locket på toppboxen å vinkade mig vidare.
I Petrozavodsk hittade vi hotellet utan problem. Ja hade redan på en tidigare resa köpt ryska kartor till navigatorn på min BMW K1600 GT. Dom gick inte å köpa utanför Ryssland på den tiden, men i S:t Petersburg såldes Garmins kartor fritt.
Men en sak tyngde mej. Ja hade inte fått tag på musikern som evenemanget va överenskommet med på flera veckor. När vi hade checkat in började ja ringa honom. Inget svar. Inte på kvällen, å inte nästa morron heller. Musikern hade försvunnit som jorden slukat honom, å plötsligt hade vi två lediga dagar framför oss.
Efter middagen på torsdagen gick ja å en från gänget ner mot stranden. Från stan hördes motorcyklar som varvade. Våra egna stod på ett inhägnat, bevakat område framför hotellet.
I kvällsskymningen såg ja en man i klubbväst komma gående mot oss. Utan å tveka gick vi fram till honom. En motorcykelbroder ska man hälsa på. De visade sej att han va president i motorcykelklubben i Petrozavodsk. Å ja va president i Gospel Riders.
Han hade ett klart ärende. Han ville bjuda in oss till evenemanget Brudar på hojar på torget i Petrozavodsk på lördagen. Kunde vi stanna som deras gäster? Klart vi kunde. Hela lördagen va ju plötsligt ledig. Vi kommer gärna!
För fredagen gjorde ja upp en snabb plan. Ja hade alltid velat se Kizji, ön mitt i Onegasjön dit man har samlat gammal rysk träarkitektur. En bärplansbåt tog oss dit för å beundra öns skatter. Onega va lyckligtvis spegelblank, annars hade båten kanske inte kunnat hålla 60 km/h som den gjorde nu. Vi fick se hur dom ruttnade stockarna i den väldiga gamla timmerkyrkan byttes ut mot nya, å hur takspånen till spåntaket täljdes för hand. I en liten kyrka hörde vi en alldeles underbar kör, å vi fick se historiska uppvisningar. En lokal guide som talade flytande finska gjorde utflykten komplett. Med hennes hjälp fick vi ut allt av ön. I Petrozavodsk fanns de flera finskspråkiga skolor! Dessutom hade vi Maria med oss, en kvinna från S:t Petersburg som talade perfekt finska å som alltid hjälpte oss. Hojarna fick vila, vi hade ju kört nästan tusen kilometer på torsdagen.
På lördagen efter frukost körde vi bland dom första in på torget i Petrozavodsk å parkerade hojarna på platserna vi fått mitt på torget. Motorcyklister strömmade till, å mycket riktigt, dom flesta kvinnorna hade brudklänning på sej, nån till å med slöja! Vid kanten av torget riggade ett band för en konsert. Hela torget va bokat för evenemanget.
Vi va åtta, å våra hojar drog blickarna till sej: en ny Harley-Davidson Electra Glide Ultra, en ny Yamaha Super Ténéré 1200, min BMW K1600 GT, en Honda VFR1200X Crosstourer, en BMW F800 GS, en BMW R1200 GS, en Kawasaki VN Classic å en BMW K1200LT. Många av dom va fortfarande sällsynta i Ryssland, särskilt min K1600 GT. Den va fullutrustad, förra ägaren hade kryssat i alla tillval som gick å få, å ja köpte den med bara 6 000 km på mätaren. En rysk motorcyklist kom fram till mej: “Du har en fin hoj. Får ja prova hur de känns å sitta på den?” Självklart fick han! Med glittrande ögon å en ung pojkes iver provade han olika sittställningar å låtsades köra. Bilder togs å hojen fick beröm.
När han till slut klev av räckte ja honom en Motorcykelbibel på ryska med båda händerna. Som minne av den här stunden, sa ja. Han tackade artigt, kramade mej som motorcyklister hälsar, med en klapp på västens rygg, å försvann i folkmassan. Ja hann knappt säga flaska förrän ja va omringad av ryska motorcyklister.
Ja hade inte satt mej in i evenemangets regler. Va de fel å ge honom en Bibel, hann ja tänka, innan en av dom sa på engelska: “Du gav den mannen en viktig bok! Kan ja också få en?” I samma stund sträcktes fler händer fram. Alla tvåhundra Biblar togs bokstavligen ur händerna på oss. I den stunden förstod ja varför vi inte höll konserten på stranden. Helgen fortsatte. Tillsammans med medlemmar i Kondopoga MC, som också va på plats, körde vi till Kondopoga, en annan stad vid Onegasjöns strand. På vägen åt vi en alldeles utmärkt middag på en restaurang dom kände till, Karelska herrgården i byn Sjuja. Redan när ja planerade resan hade ja kommit överens om att vi skulle ge ungdomarna i Kondopoga hojturer på söndagen. Men den där lördagen på torget i Petrozavodsk kommer å förbli ett av mina klaraste minnen som motorcyklist, så länge ja lever.