En trasig dragkedja, en Autobahn under ombyggnad å en färja som backar ut precis när vi kommer fram. Ibland lämnar färjan dej. Då kör man vidare.
Dagen hade börjat kall. Början av augusti, å vi va på väg hem från Tarragona i Spanien, min fru å ja tillsammans med ett litet kompisgäng. I Tarragona å hela vägen upp hade värmen inte saknats, över 32 grader varje dag. Natten innan hade vi sovit nära belgiska gränsen. Under natten föll temperaturen i Nederländerna, Belgien å Tyskland ovanligt lågt, till fyra grader! Å inte nog med de, de regnade lite också. Men i Kiel väntade färjan klockan 18, så vi måste iväg. De fanns fortfarande tid för småvägar, ingen Autobahn än. Den fick vänta till senare. Vårt lilla gäng drog mot nordost.
Den dagen lärde ja mej nåt ja aldrig kommer å glömma: ha alltid ett underställ i merinoull i väskorna. De tar knappt nån plats. Ja hade inget. Bara T-shirt å shorts under, skinnjacka å skinnbyxor över de, å klubbvästen ytterst.
Efter lunch gav dragkedjan på min Alpine-skinnjacka upp. Åtta plusgrader, regnskurar som kom å gick, å jackan hängde öppen så att bara västen höll ihop den över T-skjortan. Vi googlade närmaste Louis å satte kurs dit. Ja behövde en ny jacka å nåt varmt under, å på Louis hittar man alltid båda. Eftersom vi körde småvägar blev besöket på Louis nästan tio mil extra. Dom fanns inte med i tidsplanen.
För å ta igen tiden körde vi upp på Autobahn efter Louis. Å hamnade rakt i ett vägarbete. Nu för tiden känns de som om en femtedel av Autobahn e uppriven nånstans, å de fick ja lära mej den hårda vägen. En och en halv timme i 60 km/h, körfälten för smala för å ens köra mellan bilarna.
Regnet tilltog hela tiden, från duggregn till jämnt regn å till slut rejält ösregn. Ja frös i alla fall inte längre. De enda som höll oss igång va middagen som väntade på färjan. Den enorma buffén, borden fulla med mat. Vi kunde nästan se den framför oss. Vi pratade om den hela tiden, hur vi skulle sitta en och en halv timme å bara äta å njuta. Den va bokad å betald. Å efter en sån här dag hade vi verkligen förtjänat den!
Å sen Kiel! Färjan backade ut från kajen. Utan oss.
Vi pratade igenom läget å bestämde: först äter vi, sen löser vi resten. Vi gick till restaurangen närmast hamnen å satte oss för en snabb middag klockan sex. Precis när vi skulle ha suttit vid buffébordet. Snacka om å vrida om kniven i såret. Över maten gjorde vi upp planen. Vi hade redan över 50 mil bakom oss den dagen, omvägen till Louis inräknad. Å nästa dag gick en färja från Stockholm som vi inte heller fick missa. Så vi kom överens: vi äter å kör vidare.
När vi hade ätit hade regnet slutat helt å himlen klarnat, så de va lätt å hålla fast vid beslutet. Vi körde vidare, stannade bara för å tanka, ända till Odense i Danmark. 25 mil till bakom oss, å 80 mil kvar till nästa dag.
Tidigt nästa morron satt vi i sadeln igen, med Värtahamnen i Stockholm som mål. Ett lunchstopp, där ja tankade hojarna medan min fru åt stående vid ett bord på tio minuter blankt. På grund av sin FODMAP-diet kan hon inte hoppa över måltider eller slänga i sej dom som ja kan. Ja klarar mej ett par dagar på lite mat om ja måste. De gör inte hon, å de visste vi båda, så vi byggde dagen kring henne, inte kring mej.
Vi kom fram till Stockholm med god marginal. Så pass att vi hittade en riktigt bra pizzeria nära hamnen å unnade oss ordentliga pizzor innan vi gick ombord. Å vad väntade på oss på färjan mellan Stockholm å Helsingfors? Buffén. En dag sen, men den här gången missade vi den inte.
Å merinounderstället? De har legat i mina väskor ända sen dess. Vad e den enda grejen du aldrig längre lämnar hemma?