Trehundra miles kvar, nästan 50 mil. De e mörkt, vattnet vräker ner från himlen, å med några sekunders mellanrum slirar bakhjulet när de hamnar på en hal tjärlagning. Dom syns bara inte under vattnet.
Å folk frågar mej om Iron Butt-körning e tråkigt!
Faktiskt e de en av dom tre saker folk frågar mej mest. E de inte tråkigt? Hur klarar sej rumpan, min skulle aldrig klara de? Å sen den tredje: e de inte farligt å köra när man e trött?
För å svara tar ja med dej på min senaste IBA-tur, från Stockholm till Palencia i Spanien. Hur ja hamnade i de ovädret, å hur ja tog mej ur de, får du veta senare.
Å köra motorcykel e aldrig tråkigt, å med 1 000 miles, runt 160 mil, på 24 timmar lägger du till lite extra utmaning. Gör du de flera dagar i rad växer utmaningen. Grunden för allt e bra planering, å de e i planeringen som de roliga börjar. Du kollar avstånden å mackarna. Du kollar om de finns kortare vägar som kan kapa din sträcka i IBA-inspektörens ögon. Du kollar vägarbeten på vägarna du valt. Var tillbringar du nätterna? Var finns närmaste mack till hotellet?
Lika viktigt som å planera rutten e å planera hur du ska hålla dej pigg alla dom timmarna. Hur energin ska räcka hela dagen. På en flerdagarstur måste du också tänka på vad du äter å dricker dom sista timmarna varje dag. Inget sent koffein, så du kan sova. Nu när vi talar koffein, ett råd till er, bikerbröder å systrar: ta en espresso istället för ett par americanos, å dom små energishottarna istället för en halvliters Red Bull.
Min rumpa håller bra takt med bensintanken. Mina hojar går runt 35–40 mil mellan tankningarna, å de passar min bakdel alldeles utmärkt. En dag på 160 mil betyder runt sex stopp vid pumpen: ett för å starta klockan, fyra eller fem längs vägen å ett sista för å avsluta. Ibland behövs en extra tankning för å markera ett hörn på rutten, så att IBA-inspektören kan följa mitt spår. På en flerdagarstur lämnar du också lite plats i tanken vid dagens sista tankning, för nästa morron. Varje dag måste börja med en tankning på exakt samma mack där förra dagen slutade. De betyder två och en halv till tre timmar i sadeln åt gången, å båda mina hojar, Blue Whale, min Indian Challenger, å Gloria, min BMW K1600 GT, e byggda för precis de. Originalsadeln räcker gott för mej.
Självklart väljer du snabba vägar, för å få så mycke sömn som möjligt mellan dagarna. Nämnde ja att fortkörning inte e tillåtet? Å de lönar sej å välja fin natur å trakter du inte sett förut. Då håller sej turen intressant.
Med allt de här har du redan tacklat dom tre frågorna. Nu har du en plan. Allt som återstår e å åka å genomföra den, å följa planen in i minsta detalj.
Men sen har vi en oberäknelig faktor till. En som e svårare å styra. Den heter naturen.
Prognosen säger klart väder å sol. Andra dagen tankar ja för sista gången i Frankrike. De e en timme kvar av dagsljuset, så ja bestämmer mej för å ta vara på den å köra utan å stanna å äta. Bara en timme, sen en kort paus för å ladda om. Fem minuter senare öppnar sej himlen. Man kan inte kalla de regn. Vattnet hälls ner från himlen.
Ett par minuter senare upptäcker du långa tjärlagningar gömda under vattnet, hala som is. Varje gång bakhjulet hamnar på en tappar de greppet. Ja klättrar från Atlantkusten upp i Spaniens berg. I uppförsbacken går de hela tiden kraft genom bakhjulet, så varje slirning blir rejäl. Dom mörka molnen sväljer dom sista resterna av kvällsljuset. Den blöta asfalten slukar allt ljus hojens strålkastare kan ge. Mötande bilar å lastbilar bländar nästan helt, å de e vatten överallt, i luften, på vindrutan, på visiret… Tur nog blir ja inte blöt själv! Ett ordentlig laminerad Gore-Tex-ställ sköter sitt.
De e fortfarande 300 miles kvar, nästan 50 mil. Ingen panik, de finns gott om tid. Även om ja bara kan hålla runt 50 km/h hinner ja ändå, så länge ja håller fokus dom långa timmarna framåt. Så ja tar energipausen nu, å ja gör den lite längre. Kaffe, choklad å energigelerna ur sidoväskan. Inget vete eller nåt som e gjort på de, inget bröd, ingen pasta. Bara protein å energi.
De bra med en bergsväg e att när regnet slutar rinner vattnet av nästan lika fort som de kom. Plötsligt ser du igen, å du kan öka tempot.
De höll på i två timmar å la till runt tre timmar på min plan, men de knäckte den inte. Ja höll fokus å kände mej inte trött när ja rullade in på den sista macken. Klart. Till hotellet å sova!
Dom extra utmaningarna gjorde de till en tur å minnas.