Folk som inte själva åker hoj frågar ofta vad som e så speciellt med de. Ja har alltid lika svårt å förklara. Hur beskriver man vindterapi för nån som bara känt vinden genom en bilruta? Den söta doften av Chanel No. 5 när du åker förbi en tös som går längs gatan, å en mil senare den beska lukten av flytgödsel från en nyss spridd åker. Man ser inte bara landskapet. Man luktar på de, känner temperaturen, man blir en del av de. Lutar in i varje kurva. Känner kraften under sej. Å inne i hjälmen e de bara du, motorn å vägen. Ingen annan. Varenda motorcyklist förstår den friheten så fort ja nämner den. För alla andra förblir den en gåta.
En kompis till mej såg mej åka hoj i åratal, å sen såg han min fru bli motorcyklist också. En dag frågade han vad de egentligen handlar om, å ja förklarade så gott ja kunde. Inte en aning. Tjugo år senare köpte han sin första hoj. Nu skyller han på mej för att ja aldrig berättade hur fantastiskt de e!
För mej e hjälmen världens minsta bönekammare.
Ja brukar säga att vi som e både motorcyklister å troende har en dubbel frihet. Vägens frihet å friheten i Kristus. Båda följer med mej vart ja än åker.
De gör mej inte ett dugg bättre än nån annan. Inte en bättre människa, å inte en bättre motorcyklist. Ja e bara en motorcyklist som har hittat friheten, å ja e tacksam för de.
En del motorcyklister ser de tvärtom, å ja förstår dom. Enligt dom betyder de å va kristen att man ger upp sin frihet. Regler, inget kul, allt som e roligt e synd. Om man inte känner till de, kan man mycke väl tänka så. Men Jesus tar inga slavar. Till honom kommer man frivilligt. Han tar inte vår frihet, han befriar. Till å med budorden i Bibeln finns där för vårt eget bästa, å till å med från dom har han befriat oss.
På mina västar finns bara ett ryggmärke, Gospel Riders. Tre västar, för å va exakt. En över skinnjackan, en över Gore-Tex när ja har tidig vårs å sen höstens lager under, å den tredje över T-shirt till möten. Motorcyklistens midjemått växer i takt med att vädret blir kallare. Några små märken på västarna berättar resten: IMRG 1st Finland, BMW Motorcycle Club Finland å IBA Finland. Olika klubbar, olika människor, samma frihet.
De e just den första friheten som förenar alla motorcyklister, vilket märke dom än bär på ryggen. Ja har sett de fler gånger än ja orkar komma ihåg. Ja saktar in för rött ljus, å bakom mej kommer en motorcyklist. Han bromsar inte direkt. Han rullar fram precis så långt att ja ser hans rygg å känner igen märket, å först då stannar han. Inga ord behövs. Så vet vi båda två.
Samma sak på macken. Medlemmar i dom stora klubbarna, dom som dom flesta byter sida av gatan för, kommer fram å snackar med mej. Hur e de? Å när en motorcyklist frågar de, vill han verkligen veta. Vi pratar om var vi kommer ifrån å vart vi e på väg, om vädret, om var vägen e bra å var den e trasig. Hojsnack.
När Gospel Riders Spanien fick sina färger godkända, va de en klubb som protesterade. Då reste sej presidenten i en av dom äldsta klubbarna av alla å avgjorde saken med en enda mening: “Grabben, läs dina historieböcker. Vilken klubb tror du fanns här först, er eller Gospel Riders?” Sen va de inget mer med de. Sån e motorcykelvärlden. Den bygger på respekt. Man förtjänar den, å man ger den. Man dömer inte en annan mans väg. Man hälsar, hjälper till när de behövs, å åker vidare. De e brödraskapet.